Kungen av grankotten

Nu för tiden så har jag tagit efter min lillebror och har lagt in alla mina låtar i Winamp och kör ofta

på shuffle för annars blir det tyvärr så att man lyssnar på samma satans låtar hela tiden om och om igen..

Så står jag där i köket och ska bre en macka och så drar Winamp igång någon gammal Iron Maiden låt..

"Shit det var inte igår, fan vad bra den här låten är egentligen"... lyssnar vidare..

Sen kommer låten till sin topp och de drar iväg ett riktigt saftigt gitarrsolo..

Och som om det vore lika självklart som att äta eller sova så känner jag hur mina armar börjar röra på sig..

Med den vänstra handen formar jag fingrarna och tar ett helt påhittat ackord och med höger hand börjar jag

spela hela osammanhängande...

Mina damer och herrar, luftgitarren är tillbaka...

Och inte nog med det, för nej det räcker inte med att se fånig ut och "hålla i en gitarr" nej nej... för att fullborda

misslyckandet måste man ju grimarsera hela ansiktet för att få in hela den där känslan från låten..

Då och då rycker man i kroppen i takt till musiken...

Då är min fråga, kommer man någonsin kunna växa ifrån luftgitarrspelandet? 

Vill man det?

Haha det är väl inte så snyggt kanske, men jag antar att det är ok att göra hemma i sin ensamhet där ingen

ser på... höjden är när killar står på dansgolvet på krogen och drar iväg ett riff.. det känns inte lika ok...

Jag har ingen aning om vem killen är, hämtat från google men så dumma ser vi ut iaf... Men han hade dock

en ovanlig men ytterst inlevelserik stil...